Dagens Nyheter – 25 juli 1868, sida 1

SOKaA abb lägga uingrarne på dem, utan ärr ven — sägom det rent ut — om så olyckligt skulle inträffa, att samma begär skulle försöka att göra sig gällande hos honom sjelf. Likasom i det enskildta lifvet den person ej förtjenar något förtroende som vill sparsamhet endast då fråga är om andra, men i afseende på sig sjelf anser sig böra göra en helt annan grundsats gällande, så är äfven, och detta i långt högre grad, en riksdagsman en effentlig man, som söker rikta sig på det allmännas bekostnad tadelvärd. Hans handlingssätt är desto förkastligare då man ihågkommer, att hans pligt är att uteslutande se på det folks bästa, till hvars representanter han hör, för hvars gagn han skall arbeta, men ej att betrakta det förtroendeuppdrag han emottagit såsom ett medel till att göra en ekonomisk vinst. Af en tillfällighet — eller hvad nu orsaken än må hafva varit — bar det emedlertid så till, att bland de af hr Göran hamngifne riksdagsmän, hvilka synas hafva betraktat sitt förtroendeuppdrag i första och främsta rummet ur synpunkten af en ofär, alla, utom en; tillhörde det s. k. landmannapartiet i andra kammaren. Att samma åtrå efter det allmännas medel, samma begär att få så stor bit som möjligt af kronans kaka, äfven kunde finnas hos de representanter, från hvilka landtmannapartiet skiljt sig, icke just i åsigter om de flesta allmänna frågor, men vid val af ledamöter i utskott 0. 8. V., föreföll åtminstone oss ej omöjligt. Vi hafva ej i olika politiska grupperingar kunnat se något hinder för de enskilda intressena, egennyttan och vinstbegäret, att göra sig gällande, då tillfälle dertill erbjöde sig. Kanhända, tänkte vi, hafva ej heller alla intelligensens män varit just så obenägna för att i detta fall handla lika med hr Görans landtmannister? Hr Görans bref hade retat vår nyfikenhet; i hopp att att det gamla ordskpråket: den som söker han finner äfven nu skulle hålla streck beslöto vi att söka få reda på huruvida oegennyttan och sparsamheten med statens medel verkligen voro utan undantag representerade bland intelligensens män. Vibehöfde ej göra oss stor möda för att få svart på hvitt på att så ej var förhållandet. Bland handlingarne i kungl. armåförvaltningen fingo vi snart fatt uti några, som genast, då namnen på de personer som skrifvit dem, voro 0s8 bekanta, ådrogo sig vår uppmärksamhet. Det var några räkningar, på hvilka åtskilliga högst märkvärdiga poster figurerade. Räkningarne gällde arvodesoch resekostnadsersättningar åt tvenne ledamöter i en i fjol på riksdagens begäran tillsatt komitå. Som bekant är, befallde k. m:t genom bref af den 8 oktober 1867 att en komitå skulle tillsättas för rådplägning rörande ifrågaställd lindring i roteringsoch rustningsbesväret. Till ledamöter i denna komit utsågos bland andra äfven hrr Bälter Sven Ersson från Dalarne och Sven Nilsson från Kristianstads län, begge f. n: ledamöter af riksdagens andra kammare och f. d. representanter i hedervärda bondeståndet. Komitn sammanträdde den 25 oktober. Tiden gick raskt undan; man arbetade och gaf sig ingen ro. Julen kom förr än man visste ordet af. Hrr komit6ledamöter voro då temligen medtagne och tyckte väl dessutom att de såväl som andra menniskor nu borde få litet ledighet. Sagdt och gjordt. Hrr Key, Sven Ersson och Sven Nilsson anmälte i sammanträde den 7 december för ordföranden att de ville till instundande jul i och för enskilda angelägenheter afresa till hemorten. (Se 81 afkomitåns protokoll för denna dag, förvaradt i landtförsvarsdep.) Komitn beslöt att det skulle stå dessa herrar fritt att vara borta från den 15 december 1867 till den 9 januari detta år. Öfriga komitåns ledamöter fortsatte sina arbeten. Komitån hade således ej ajournerat sig, såsom herr Key säger i Nya Dagligt Allehanda. Nyssnämnda trenne herrar hade emedlertid fått jullof; de begagnade sig deraf, de reste hem, hr Key till Småland, hr Bälter Sven Ersson till Dalarne och hr Sven Nilsson till Skåne. Huru hr Key rest och hvilka vedermödor han under färden måst utstå, är förut. bekant genom en reklamation från honom, införd 1 Dagligt Allehanda. De tvenne öfrige anlände utan äfventyr, så vidt man vet, till sina hem — den ene bor i Östnor i Mora socken af Dalarne, den andre i Österslöf 1 mil från Kristianstad. Afven hitresan gick lyckligt för sig, hrr Ersson och Nilsson återkommo på bestämd tid till hufvudstaden. Denna gång var det äfven det trägna arbetet vid den instundande riksdagen som skulle taga deras krafter i anspråk. Den ARNELL AA SE NV