Dagens Nyheter – 24 juli 1868, sida 3

er, får jag ej mera höra från era läppar; men förlåt mig, att jag så längejivarit; glad och lycklig, tadla mig ej för det att jag hittills tillgodogjort mig den glädje, som af er blifvit mig beredd; och den ömhet, hvilken ni förr egnat mig såsom en skuld, lät en liten smala derat komma mig tillgodo såsom en allmosa! Ion hade böjt sina båda knän mot tabnretten, som stod vid amiralens fötter, och lagt sina händer på ländstolens karmar. Förblifvavde i denna ödmjuka ställning, fästade hon sina blickar på den gamle, hvilken kände sig rörd ända i djupet af sitt hjerta. Han ville göra motstånd; men frestelsen var för stark; han förmådde endast med svag röst framstamma Gabriellas namn. — Ack, ni är rörd, amiral! utropade hon med en hänförelse, som var oemotståndlig. Herr de Rostang slöt henne till sitt bröst. — Ja visst, tusan! sade han, i det han sökte återhålla sina tårar; men det är också mot min vilja... Vanans makt är så stor... När man sett ett barn under sin vård... när man under många år lefvat tillsammans med och för en liten englagod varelse som du är... Ett ord, en upplysning äro ej tillräckliga till att förändra ett sådant förhållande. Förgäfves säger man: Detta är icke din dotter! ... Hjertat svarar! Du har dock i aderton år älskat henne. Är det väl hennes fel att hona. ej är ditt barn? Hvarför straffa, hvarför förjaga henne? — Ack! hvad säger ni? utropade Gabriella, hvilken var nära att öfverväldigas af glädje. — Min flicka, yttrade baronen, tryckande henne hårdare intill sitt bjerta; Gabriella, stanna hos mig! i — Hos er!... Än min mor då? Amiralen bleknade. Han drog tillbaka siaa armar, som omslatit dsn unga flickan. -— Ahl... er mor! upprepade han och antog