Dagens Nyheter – 24 juli 1868, sida 3

icke Gabrielia sprungit fram och bålit honom uppe. Han måste stödje sig mot hennes axel. o— Var så god... ooh tag upp... min käpp, sade han, i det han pekade då kryckan. Den unga flickan fästade sina tårfylida ögon på honom, och hon sade i nästan bedjande ton: oo— Min arm skall vara er ett bättre stöd. — Jag ber er... ge mig käppen, återtog amiralen med vänligare röst. — Jag begär blott en minut! Den gamle sjöofficeren ville vägra; men hans blick mötte den unga flickans. — Nåväl, må ske... för att detta en gång må slutas... sade han; men jag upprepar, hvad jag förut sagt, att jag vill gå min väg. — 52 här er ländstol! yttrade Gabriella, som hade ledt honom tillbaka till den plats, der han förut suttit. — Ja, men jag vill gå! — Nej, ni skall höra mig. — Hvad bar ni då att anföra? — Ni kan bättro lyssna till mina ord, sedan ni satt er. Hon försökte le, oaktadt tårarne; och amiralen gaf med sig. — Nåväl, tala, sade han, i det han slog sig ned i ländstolen. Nyss ville ni inte ha någonting utaf mig; hyad kan pi då önska nu? — Ack! jag önskar något, som är mycket mera värdt än hvad pi för en sturd sedan erbjöd mig, svarade hon; ty då ville ni endast göra mig rik; och hvad jag begär af er, det är att ni ville låta mig behålla en del af don ömhet, som ni förr i så rikligt mått slösat på mig. Baronen kastade på henne sträng blick. — Jag vet att ni ej ör skyldig mig någon kärlek, tillade hon hastigt; detta namn af dotter, som var mig så ljaft, när dej uttalades af