blef derunder mer och mer förbittrad; och han gaf luft åt sin harm genom afbrutna fraser. De meningar han endast till hälften uttalade, fullbordade han i tankarne. — Afstå allt! mumlade han. Beröfva mig denna sista tröst... De olyckliga! De skola tillskynda mig döden... Men hvad bry de sig väl derom... För öfrigt gjorde de mig en riktig tjenst, om de toge lifvet af mig... Han måste i detta ögonblick ha erfarit en mycket häftig smärta, ty han kunde ej återhålla ett rop. — Seså, återtog han, det är inte nog med allt annat som pinar mig, den fördömda gikten skall också blanda sig med i det öfriga eländet. Hin anamma! Ock återkommande till den tanke, som tycktes företrädesvis sysselsätta honom, fortfor han ; — Vägra mottaga, hvad jag bjöd!.. Ja, så mycket värre för dem sjelfva! Hvad gör det mig... Jag är en galning som oroar mig, likasom skulle jag inte kunna vara lycklig här, dem förutan ... Jag skall lefva endast för mig sjelf .. såsom en björn... För tusan, jag har ju mycket att sysselsätta mig med: gikten, tidningarne... Han afbröt sig och utbrast: — Nå men hvar är den då, tidningen för dagen? Det kreaturet Georg passar då aldrig Han ringde på klocksträngen, som han hade helt nära sig, och bultade i golfvet med sin krycka, dervid uttömmande hela sitt förråd af mustiga sjömanna-eder. Gabriella smög sig in i rummet, tog tidningen, som hon varseblifvit bland papperen på skrifbordet, och lade densamma på ett mindre bord, hvilket stod bredvid amiralen. Denne såg tidningen, men gaf icke akt på, hvem det var som lemnade honom densamma.