Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 2

mottagen, skola mina epistlar åtminstone tala för mig... Han belsade på Georg, steg åter upp i kabrioletten och for tillbaka till Rouen, en smula mindre tillitsfull än då han resta ifrån staden, men likväl fast besluten att kämpa till det yttersta, äfven om han blefve öfvergifven af alla, som synts vara honom bevågna: Htiamsi omnes, ego non! Medan detta slags intermezzo egde rum, fortfor det husliga drama, som vi låtit våra läsare bevittna, att utveckla sig, visserligen ej under utbrott af förtviflan, men i enslighet och under tystnad. Inastängd i sitt rum, hade amiralen vägrat att släppa in till och med konstapeln; och då denne blickade genom dörrspriagan, hade han sett den gamle sjöofficeren sysselsatt med att ordna sina papper och skrifva. Ernestine å sin sida hade låtsats insomna, för att Gabriella måtte lemna henne ensam, och den unga flickan hade skyndat att innesluta sig i sin kammare samt gifva fritt lopp åt sina tårar. Natten förgick sålunda under en stum förtvifian ho3 alla tre. Hvad Georg Duret beträffar, lefde han i den mest spända oro. Marcel, som lemnat slottet i sällskap med herr de Ramidre, hade icke återkommit. Mot morgonen begaf sig Ernestine, som, så att säga, uttömt sin smärta, in till Gabriella. Denna hade, trött på att gråta, till sist inslamrat. Sittande tillbakalutad i ländstolen, såsom då sömnen öfverraskade henne, fortfor hona att djupt sucka, och några tårar banade sig ännu en väg mellan hennes ögonhår. Hennes båda händer, med ett naivt behag lagda under hennes hufvud, voro till hälften försvunna i hennes lockars ymniga flod; häftiga darrningar genomlupo gång efter annan hennes utmattade kropp, och hennes läppar sammandrogos