Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 2

Det är icke förgäfves jag alltid följt grundsatsen: Labor probus ommia vinctt. Medan han tänkte detta och mycket annat, nalkades han alltmera Barville, dit han svart anlände; men man underrättade honom om att att amiralen hade stängt in sig i sina enskildta rum, att baronessan icke tog emot och att Marcel nyss rest bort med hr Renå de Ramicre. Han kunde således icke få tala med någon. Dessa underrättelser lemnades i en temligen hastig och tvär ton af koustapeln, som syntes vara synnerligen orolig. Notarien gjorde honom åtskilliga frågor, i afsigt att få veta hvad som tilldragit sig; men konstapeln sjelf sväfvade i ovisshet härom. Han sade dock att han misstänkte det något missförstånd uppstått mellan baronessan och amiralen. Ett vindkast hade, enligt hans uttryck, inträffat, och några ord, som han hört utbytas mellan herr Renå och Marcel, gåfvo anledning till den förmodan, att oenigheten uppkommit till följd af ett förslag att gifta bort fröken Gabriella. Så vidt han kunnat uppfatta, hade baronen velat ha den unge amerikanaren till måg, hvaremot modren och dottren vägrat att gifva sitt bifall till dennes frieri. Dessa detaljer, som Bouvard småningom lockade ur gubben Duret, hade för honom ett intresse, som konstapeln icke kunde ana. — Tusan! mumlade han och tillade, trogen sina minnen från den tid han läste latin: De nostra re agitur... Det är således omöjligt att få träffa någon, min käre Duret? — Omöjligt. Notarien slog flera gånger mot sin haka med handtaget på piskan. — Jaså, sade han efter några ögonblicks tvekan. Jag kommer igen i morgon då. Och han tillade för sig sjelf: — Jag skall skrifva bref! Om jag into blir