Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 2

ibland krampaktigt såsom hos barn, hvilka bemöda sig att icke falla i gråt. Baronessan betraktade länge denna oskyldiga varelse, dömd att försona andras fel. En solstråle, som efter att ha lektiden unga flickans hår, smög sig ned till hennes ögonlock, väckte henne hastigt. Då hon blef varse sin mor, smålog hon och sträckte sina armar mot henne. Ernestine satte sig vid hennes fötter och lutade sitt hufvud mot hennes knän. Några timmar hade varit tillräckliga till att låta det afstånd, som förefunnvits mellan dessa båda qvinnor i anseende till den stora skilnaden i ålder och dottrens naturliga respekt för sin modler, helt och hållet försvinna. Den ena hade förlorat den gloria, hvaraf hennes hjessa förut varit omstrålad, och hade nu ingen annan myndighet än den kärleken förlänade henne; den andra, plötsligen ryckt ur sin naiva okunnighet, hade lärt känna passionens åskslag, begrafven som hon var under ruinerna af en genom den krossad lycka. Lidandet hade ställt dem bägge i jemnbredd med hvarandra. De förblefvo länge sittande i den ställning vi nyss angifvit, utan att vexla ett enda ord. Och hvad skulle de väl ha kunnat säga hvarandra, som varit mera trösterikt än den ömbet som framlyste ur bådas ögon? Att tala hade ju varit detsamma som att erinra om begångna fel och en förlorad sällhet, detsamma som att uppväcka samvetsqval och en bitter saknad. Dessa tvänne qvinnor måste för framtiden endast uti kyssar och tårar söka en lindring i sin smärta. De ville icke en gång resonnera om hvad de under förhandenvarande förhållanden skulle taga sig till: allt tänkande förskräckte dem. Gud vet, huru länge de skulle ha förblifvit i denna kroppsoch själs-hvila, såvida icke en kammarjungfru låtit höra sin stämma i dörren, Hon anmälde Georg Duret.