Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 1

KANBOU LL, URYCHE HOS TRUGOILT VE NRNRIL För beskickningen i Paris betalar sven: ska statsverket sedan många år 19,200 rdi hamburger banko eller sjuttioser tusen åttahundra riksdaler riksmynt om året. Det är lika mycket som ett hundra nittiotvå lärare i fasta folkskolor på landsbygden tillsammans årligen erhålla i lön. Man hör ofta frågas: hvad nytta gör ministern, legationssekreteraren och militärattachå2n för denna aflöning? Vi känna det icke. Vi hafva aldrig sett något svar derå från regeringens sida, och några verkliga frukter af nämnde herrars verksamhet ha vi icke heller sett. Den franska handelsoch sjöfartstraktaten afslöts under annan Persons bemedling; för Sverges deltagande i verldsexpositionerna hafva särskilta kommissarier sörjt; kontraktet angår ende Remingtongevären undertecknades visserligen af militärattachten i Paris, men det kunde likaväl ha afslutats här, ty försäljarens ombud har många gånger varit i Stockholm — och vi kunna säga vederbörande att det skulle ha kunnat afslutas på för Sverge billigare vilkor, om en enskild person fått uppdrag, innan gevärskomiten ännu afgifvit sitt utlåtande, att uppgöra ett eventuelt kontrakt... I år har beskickningen i Paris haft tillfälle att med ringa möda och ingen kostnad göra det land, som så dyrt betalar denna monarkiska lyxartikel, en nytta som visserligen icke väger mycket i den politiska eller ens den ekonomiska vågskålen, men som ändock icke varit att alldeles förakta. Den 4 augusti öppnas i Stockholm ett allmänt landtbruksmöte med stor exposition uf kreatur och landtbruksredskaper. Bestyrelsen för detsamma säges hafva gjort vida mera än någon af sina föregångare för att bringa detta möte till både inoch utlandets kunskap. Vi tro gerna denna uppgift; men det vill synas som bestyrelsen — starkt upptagen af anordningarne för sjelfva mötet — icke skulle ha medhunnit eller ej förstått rätta sättet att göra allt hvad som bordt göras för att intressera personer i utlandet för mötet. Icke annat än vi kunna se står det blifvande landtbruksmötet i detta hänseende nära nog på samma ståndpunkt af hemlighetsfullhet, som den senaste industriexpositionen i Stockholm. Fåfängt ha vi nemligen under flera månader sökt i engelska, tyska och franska tidningar några anmälanden, några notiser om det svenska landtbruksmötet. Vi vilja erinra oss att det för mycket länge sedan var omtaladt i flera tidningar; men det vore orimligt begära att fremmande folk skulle hafva mötet 1 minnet ända tills nu. Vi träffa ju dagligen svenskar, som icke veta att mötet tager sin början den 4 augusti). Andtligen hittade vi för omkring 8 dagar sedan i de franska tidningarne la Liberte och la Patrie åtminstone en kort notis om det blifvande mötet. Vi ha starka anledningar till den förmodan, att det är en enskild svensk i Paris som beredt rum i nämnde tidningar för denna erinran. Men hvarför har ministern baron Adelsvärd eller legationssekreteraren hr Due icke tagit något steg för att till någon del godtgöra sin försummelse 1866? Hör det dem icke till? Få de icke befatta sig med sådana ämnen? Ja, vi ha hört en man som väl kände vårt utrikes kabinetts tänkesätt och plägseder, med fullaste allvar försäkra, att det icke kan komma i fråga, att en svensk beskickning i utlandet skulle befatta sig med industriella eller ekonomiska frågor. Det strider mot bruket och formerna, och den minister som företoge sig något dylikt skulle derför erhålla en skrapa, sade vår interlokutör. Om så är, och vi hafva all anledning tro att vår sagesman var fullkomligt underrättad, så skulle man kunna säga att det är icke mot envoyen i Paris eller annorstädes, utan mot chefen för utrikesdepartementet i Sverge, som klandret bör riktas för hvad som på fremmande ort af ett Sverges dyra sändebud försummas för Sverges bästa. Må klandret drabba båda. Hade vi den äran att vara Sverges sändebud i fremmande Jand, skulle vi utsätta oss för skrapan från utrikesministern heldre än för förebråelsen att icke ha bevakat vårt lands intresse. ij Det hade varit så oändligt lätt att göra hela Frankrike intresseradt för Stockholm och att locka många Fransmän, som i allt fall vid denna tid göra en lustresa, att vända sina steg hit. Det hade endast behöfts att grefve Manderström, medan han ännu var minister, hade med sin fina penna författat en beskrifning öfver denna stad, som han känner så väl och hvars skönhet han är