Dagens Nyheter – 22 juli 1868, sida 3

mig af er anklagas för kärlekslöshet... Saken var att alla era ömhetsbevis mot flickan ökade mina samvetsqval; att alla de välgerningar ni gjorde henne syntes mig vara lika många stölder; att jag kände det hon icke hade rättighet att göra anspråk på något annat än min kärlek. Gabriella störtade sig i sin mors famn. — Detta goda, som ingalunda är det minst värdefulla jag egt, har jag likväl ännu i behåll, hviskade hon. Mor och dotter förblefvo slutna intill hvarandras bröst, och ingenting annat än deras suckar och snyftningar störde tystnaden i rummet, förrän steg läto höra sig från korridoren. Någon knackade på dörren till baronessans rum; men helt och hållet försjunkna i sin sorg, gåfvo hvarken de båda qvinnorna eller amiralen akt derpå. Slutligen öppnades dörren varsamt, och herr de Ramicre inträdde. Han kom, för att uppiylla det mellan honom och baronen gjorda aftalet. Genom hans uppträdande nådde emellertid den förfärliga scenen sin fulländning. Ernestine måste, då hon blef honom varse, stödja sig mot väggen; Gabriella gömde sitt ansigte, och amiralen sjelf reste sig upp. Den unge mannen, som märkte den allmänna förlägenheten, blef hastigt helt blek. — Fru baronessa, ni torde ursäkta mig, sade han med upprörd stämma... Jag har infunnit mig på amiralens kallelse... och för att få veta mitt öde... men den rörelse, jag läser i allas ansigten ... den tystnad, hvarmed jag mottages, låter mig tydligt nog ana... det värsta. Och i det han rärmade sig herr de Rostang, tillade han ångestfullt: -— Det är då sannt, herr baron... ni har intet kunnat utverka? Baronen svarade ej, men pekade på Ernestine, för att angifva att det var till benne den unge mannen borde vända sig. Amerikanaren kar