Dagens Nyheter – 22 juli 1868, sida 3

hjertas val... Det bör vara er nog att veta det mitt beslut är oryggligt! — Ah! jag är er då mycket förhatlig! uiropade Rene med ångest. Dessa ord uttalades i en ton af så djup förtviflan och med så mycken passion, att Gabriella häftigt spratt till vid åhörandet deraf. Hennes anlete återfick sitt vanliga milda uttryck, och tårar framträngde ur hennes ögon. — Ni förhatlig! upprepade hon med rörelse; o! tro icke det, herr Ren6... När jag blifvit skiljd från er, skall jag ofta tänka på de lyckliga stunder, vi tillbragt tillsammans... och... och om vi också ej mera böra återse hvarandra... skall dock min vänskap följa er öfverallt. — Ack! jag vill icke åtnjuta er vänskap!i genmälde den unge mannen med bäftighet. Nej! hvad jag drömt, var att vi skulle med hvarandra dela all lifvets sorg och glädje, att er varelse och min skulle sammangjutas till en. enda! Men eftersom detta hopp icko kan gå i fullbordan, vill jag ej tvinga ert hjerta attnära. en känsla, som i alia fall skulle komma att företrädesvis bära medlidandets prägel. Jag. skall ru ej heller längre bedröfva er genom. min närvaro, Och jag önskar att mitt namn måtte med det första möjliga utplåna: ur ert minne. Med dessa ord lemnade han hastigt rammet. Gabrielia hade utsträckt sina armar, så om för att qvarhålla honom; men hon gjorde nu en våldsam ansträngning, kastade sig tillbaka, 10pande: — Min mor! min mor! Och fallande på knä invid soffan, förde hon sitt ansigte mot en af kuddarne, för att qvä va sina snyftningar. Amiralen närmade sig Ernestine, pekade ;å den stackars flickan och sade med låg röst: — Jag är hämnad, min fru... Se der ert straff! (Forts.)