Dagens Nyheter – 21 juli 1868, sida 3

nes ögon voro blodspräcgda och pupillerna till ytterlighet vidgade. Mörkgula fläckar förmärktes här och der på hennes likbleka anrigte. Hon syntes några ögonblick kämpa emot jag vet icke hvilka förfärliga själsqval. Derefter dukade hon under för den våldsamma ansträngningen, tillslöt ögonen och sjönk tillbaka i ländstolen med en qväfd suck. Sedan förrådde hon ej genom en enda rörelse att hon ännu lefde. Emellertid skulle en uppmärksam iakttagare ha märkt på de vexlande uttrycken i bennes ansigte, att den vanmakt hvari kon tycktes försänkt, endast gällde kroppen, och att tanken fortfarande var i verksamhet, ehuru äfven dess kraft temligen förslappäts. Det var såsom hade en högre makt insvept hennes andliga menniska i ett slags balfdager och derigenom gjort hennes känslor lättare att uthärda. Hon rycktes ur sin dvala af ett svagt buller, som hördes från korridoren. Ton uppslog åter ögonen, lyssnade, igenkände Gabriellas: steg och upplyftade hufvudet med ett rop. I detta ögonblick inträdde den unga flickan. Hon nalkades först baronessan helt försigtigt, likasom trodde hon henne sofra och fruktade att störa henne; men då deras blickar möttes, sprang hon emot henne med utsträckta armar. Enerstine vände bort hufvudet, mumlande: — Min Gud! min Gud! haf medlidande... med mig! — Min mor, huru mår ni? frågade den unga flickan, i det hon böjde sig öfver henne. (Forts.)