Dagens Nyheter – 21 juli 1868, sida 3

kände sina krafter uttömda, låtom oss, jag ber er derom, vid ett annat tillfälle fortsätta denna ren Vi skola sedan tala om detta giftermål... — Nej, jag kan, jag vill inte vänta, yttrade baronen förbittrad. Jag har lofvat herr de Ramicre, att han efter exa stund skulle få infinna sig här och tacka er, min fru... — Min herret... — Men medan vi afvakta hans ankomst, vill jag för alla slottets invånare tillkännagifva förlofningen. Han ämnade gå ut, baronessan reste sig förskräckt upp. — Stanna! ropade hon. — I morgon har eklateringen redan skett! tillade amiralen, i det han fortfor att gå åt dörren till. Ernestine sprang och ställde sig i vägen för honom. Herr de Rostang stannade ofrivilligt vid åsynen af detta bleka ansigte, i hvilket förtviflans beslutsamhet stod att läsa. — Jag vill tala med Gabriella, min herre, sade hon i bestämd ton. Eftersom det gäller henne3 öde, tillkommer det också henne att yttra sig... Om hon, efter att ha hört mig, fortfar att yrka på giftermål med herr Ren6... må då, i Guds namn, hennes vilja ske! — Men... min fru, invände amiralen. — Jag är hennes mor, min herre, afbröt honom baronessan hastigt, man kan ej förvägra mig rätt att läsa i mitt barns bjerta. — Må ske, svarade herr de Rostang. Jag skall skicka henne till er. Han bugade sig och gick ut. Ernestine lyckades med tillhjelp af väggar och möbler åter förflyttp sig till den ländstol, i hvilken hon förut suttit. Hon förmådde icke ens hålla sitt hufvud uppe, och en konvulsivisk darrning genomlopp hela hennes varelse. Hen