Dagens Nyheter – 21 juli 1868, sida 2

någon, som vi alldeles ha glömt, och hvilkens bifall dock är lika nödvändigt som trots någon annans. — Min mor! afbröt honom Gabriella, som sprang emot baronessan och kastade sig i hennes armar. — Min själ, ni kunde inte komma lägligare än ni kommer, min vän, sade amiralen; vi afhandla här en affär, som er förutan icke kan definitivt uppgöras. — Hvad menar vi? frågade fru de Rostang. — Jo, jag menar att ni har ett ord med i laget, när det är fråga om att gifta bort er dotter. — Gabriella! utbrast baronessan, i det hon ofrivilligt spratt till. Gifta bort henne, säger ni, min herre? Med hvem? — Hå tusan, jag tycker att ni blott behöfver se framför er, för att upptäcka hvem den tilltänkte äkta mannen är, sade amiralen i glädtig ton, dervid pekande på den unge amerikanaren, hvilkens anlete sken af förnöjelse. — Herr Ren6! utropade baronessan, i det hon tog ett steg tillbaka. Amiralen gjorde en jakande åtbörd. — Herr Ren6 de Ramicre! upprepade fru de Rostang med högre röst. — Han älskar Gabriella, och hon besvarar hang kärlek, sade baronen. oo o— Han!... älskad af min dotter! utbrast Ernestine tillintetgjord. :O1! nej, nej, ni bedrager er... Det är omöjligt! Och hastigt dragande den unga flickan till sig, betraktade hon henne med blickar, som hade ett nästan vildt uttryck. — Är det inte så... att de misstaga sig? fortfor hon. OQO! säg att du oriktigt uppfattat dina känslor!... Gabriella! Hvarför svarar du inte?... Du vänder bort dina ögon... du gråter!l... Olyckliga, du älskar honom då?