Dagens Nyheter – 21 juli 1868, sida 2

— Min far... hviskade den unga flickan, nära att falla i gråt. — Jaså, återtog den gamle sjöofficeren. Jag förstår dig, du vägrar... — Det har jag inte sagt! utropade hon, i det hon såg honom i ansigtet. — Nå, så låt oss då, för tusan, veta hur du ville ha det? utbrast amiralen med en viss otålighet. Och vändande sig till Ren, tillade han: — Försök ni sjelf att tyda gåtan; för min del ämnar jag ej vidare bry min bjerna dermed. Den unge amerikanvaren föll på knä med ett behag och en passion, som Gabriella väl märkte, eburu hon låtsades icke göra det, och som kommo henne att rodna af glädje. — Ack! sade han med en röst, som darrade af hänförelse, jag trodde mig straxt fatta er mening... men mitt sinne förvirras, jag blir nästan förskräckt vid tanken på en så oerhörd lycka! Af nåd, min fröken, säg ett enda ord... eller om detta är att fordra alltför mycket, låt mig genom en enda blick erfara, hvad jag bar att hoppas. Den unga flickan svarade intet, och icke heller såg hon på honom; men hennes hand sökte helt förstulet Renåzs, och han besvarade tryckningen genom ett utrop af hänryckning och genom att öfverhölja den liljehvita handen med kyssar. Gabriella, utom sig af glädje, gömda sitt ansigte mot amiralens bröst. — Nu tyckas de ändtligen ha förstått hvarandra, yttrade den sistnämnde och log helt rörd. — Ack! Gabriella... amiral... stammade Ren6, som hade rest sig upp. Förlåt, om jag ej kan uttrycka min tacksamhet... men mitt hjerta är — alltför fullt... — Vänta! ropade baronen, se här kommer