improvisationens hänförelse råkat uttala, rod nade och skyndade sig att tillägga: — Naturligtvis när man är gift! — Oh! det är ett onndgängligt vilkor, sad Ren allvarsamt; landet är behagligt blott on man der får lefva tillsammans med den, mar utvalt till sin maka och om man håller denn: person kär. Vågar jag fråga er, min fröken om ni tycker om slottet i Verricres? — Ja, min herre, sade Gabriella förvirrad det gör jag visst... jag tycker att det är et af de vackraste ställen i Normandie. — Då, återtog den unge mannen lifligt, an ser ni kanhända, att det skall behaga henne .. som är i fråga? — Ja, min herre, stammade den uvga flickan som kände att det afgörande ögonblicket va inne och HBvilkens hela varelse ena angenän rysning genomlopp. Dock är det nödvändig att känna den persons... smak som... — Hon har rätt, inföll en manlig stämma. Gabriella och Amerikanaren vände sig om. De hade, utan att sjelfva märka det, konnmni oda till den lilla parken af lönnar i hvilke herr de Rostang som oftast uppehöll sig; tvi steg ifrån sig funno de amiralen sittande bred vid lusthuset. 1våda två stannade, intagne af häpnad oc öfve rraskning. Den gamle sjöofficeren, som höl en bok i handen, reste sig upp med ansträng ning Och gick emot dem. — Det tyckes, som hade hr de Ramitre vela sätta ltt förstånd på prof, sade han i skämt sam ton till den unga flickan. — Hr baronen har hört hvad vi sagt! utro pade Renå. — Så mycket som behöfves, för att begrip: hvarom fråga var, svarade amiralen ironiskt. Och vändande sig till Gabriella, yttrade han