Dagens Nyheter – 20 juli 1868, sida 2

vände sig bort, såsom hade en stråte af den nedgående solon plötsligen råkat falla på hennes Ansigte. Rent helsade och bad om ursäkt för det han stört henne i hennes drömmar. — Jeg söker Marcel, stammade hon, i det hon kastade spejande blickar åt alla håll. — Då ber jag få bjelpa er att leta efter hozom, sade Rent småleende; såvida ej mitt sälskap på något sätt besvärar er. — Hur kan ni tro det? svarade Gabriella, vändande sina ögon åt ena allt, som låg på något afstånd, för att hon skulle slippa möta den unge mannens blick. , — Således tillåter ni mig att ta tillbaka de privilegier jag åtnjöt i Havre? frågade han gladt. — lar ni ej förvärfvat er nya anspråk på vår vänskap? yttrade Gabriella förlägen. — Således erkänner ni mina rättigheter? — Huru? — Har då iste en vän några rättigheter? Jag anser mig ega sådana, om de också endast bestå uti att mottaga era befalluingar och sörja för uppfyllandet af ers önskningar. De rättigheterna, min fröken, afstår jag icke ifrån, och för att kunna utöfva dem, har jag beslutat för framtiden vistas i en närhet. — Hvad säger ni, min herre? — Jag säger att jag vill bosätta mig här i trakten. — År det möjligt? . — Slottet Verriöres är till salu; jag har sett det och ämnar köpa detsamma. — Ni! utropade Gabriella, i det hon slog sina båda händer tillsammans med ett barns glädje. Ah! hvilken lycka! — Jaså, ni finner er lycklig öfver detta mitt beslut, sade den unge mannen lifligt. Den unga flickan rodnade öfver de ord, som nyss undsluppit henne.