Dagens Nyheter – 20 juli 1868, sida 2

rien hade nemligen, öfvertygad om att han var den ende i trakten ar slottet Barville, som kunde anses ha planer på Gabriellas haud, och derjemte lydande en viss sentimental ingifvelse, uraktlåtit att underteckna sitt namn; och den unga flickan, som ej förr sett hans stil, kunde aldrig föreställa sig att det var någon annan än Ren. som skrifvit i så varma ordalag till henne. Alia den stackars advokatens försäkringar om evig kärlek och trohet blefvo således af henne tillskrifna en annan! Ehuru herr de Ramicro aldrig skriftligen meddelat sig med henne, tyckte hon sig tydligen märka att det var hans stil, att allt i brefvet påminde om honom. Episteln röjde hans ridderliga uppriktighet, hans okonstlade hänförelse, hans beundransvärda finkänslighet. Om hon älskade honom innan hon fick brefvet, måste hon afguda honom efter läsvingen deraf. På den olyckliga Bouvard blef således denna Virgilii bekanta vers tillämplig: Sic wvos, non vobis. Han hade händelsevis varit vältalig en enda gång i sitt lif, och då till förmån för sin rival! När den unge amerikanaren blef Gabriella varse, höll hon just på att läsa kärleksbiljetten, och hon framhviskade alla orden med denna beundran, som kärleken ensam förmår väcka. An stannade hon, såsom ville hon känna hela sötman af något uttryck, som synnerligen slog an på henne, än påskyndade hon sina steg, likasom hänförd af skribentens mäktiga inspiration. Renå kunde, i anseende till buskvorkets täthet, icke så noga gifva akt på hennes feberaktiga rörelser. Dock såg han den unga fiickan efter slutad läsning hastigt gömma papperet i barmen. Båda uppnådde ungefär samtidigt slutet af häcken och befanno sig ansigte mot ansigte. Gabriella kunde ej återhålla ett rop; och hon