män i on ny, ehuru ingalunda förbättrad uppaga. Denna senare bär alltför tydligt syskontycke med de alära första brefven från riksdagsläktaren, som stodo att läsa uti den sg. k. skämttidningen Söndags-Nisse i början af detta år, för att misstänkas för att vara någonting annat än hvad de verkligen äro, nemligen en temligen misslyckad skandai. Att Fäderreslandet till någon del sökt fullgöra sitt kall som censor, synes framgå af det föregående. Så mycket oförklarligare framstår tidningensbeteende i den sak vi tagit oss friheten att här ofvan påpeka. Hvar månde orsaken härtill vara? Ej kan det vara räddhåga; Fäderneslandet har ju — så vidt man nemligen får sätta tro till dess egna ord — en gång för alla förklarat, att det kommer att gå sin väg rätt fram utan menniskofruktan. Att misstänka tidningens vare sig synliga eller osynliga ledare för bristande mod vore dessutom — med kännedom om vissa antecedentia — så orimligt, att en sådan tanke ej kan falla någon förnuftig varelse in. Anses måhända saken vara så obetydlig, att det bart huggande svärd tidningen bar till sin disposition, ej behöfver användas? Härom kunna dock meningarne vara delade. En riksdagsman bor t. ex. i närheten af någon vid Östersjökusten belägen stad. Efter väl förrättadt värf lemnar han riksdagsorten. Som hvarje annan klok och förståndig menniska — och några andra böra väl ej komma i fråga som folkrepresentanter — föredrager han den beqväma och billiga ångbåten framför den qvalmiga kupåen och den skakande skjutskärran. Så långt är allting godt och väl; men nu kommer det kinkiga i sjelfva saker. Andra kammarens resereglemente är nemligen så uppgjordt, att för resa på ångbåt ersättningen nätt och jemt betäcker sjelfva kostzaden, och iagerting derutöfver, då deremot de båda öfriga sätten att färdas lemna en klok hushållare ett ej så ringa öfverskott. För att afhjelpa denna ledsamma omständighet uppger vår riksdagsman uti den räkning, han inlemnar till riksgäldskontoret och för hvilken han också mycket riktigt uppbär betalning, en helt annan marchruta. Han ångar nemligen på jernvägen till östra banans ändpunkt, derefter skakas han på rapphöna en 10 å 15 mil — ailt detta på papperet, välförståendes. På detta fiffiga sätt har han undvikit Charybdis utan att stöta på Scylla: han reser den billigaste och beqvämaste vägen och får betaidt för den dyraste och obeqvämaste. Ett sådant sätt att gå tillväga må väl vittna om ett slags hufvud för affärer . ..men... men...ju mindre man talar derom, desto bättre för resenärerna sjeltva. I gällande resereglemente för tjenstemännen äro desse förbjudna att göra anspråk på ersättning för någon annan väg, än de verkligt rest. Något sådant förbud finnes visserligen icke för Andra Kammarens ledamöter, men riksdagen har tvifvelsutan ansett att stadgande härom vore helt och bållet öfversiödigt, och detta så mycket hellre, som den ej kuunat eller ens haft rättighet att misstänka en folkrepresentant för ett mer eller mindre tvetydigt handlingssätt. Summorna, som på detta sätt blifvit statsverket undansnillade, äro visserligen hvar för sig temligen obetydliga. Många bäckar små göra dock en stor å, och riksdagskostnaderna äro i sanning tillräckligt stora att ej genom några konstiga medel behöfva Hvarken sakens ringa vigt eller några andra omständigheter kunna derför, så vidt ins. kan förstå, vara orsaken till Fäderneslandets ihärdiga tystnad. Denna härleder sig tvifvelsutan från någon naturkraft, som åtminstone för den stora allmänheten ännu är outredd och oförklarlig. — Den har dock väckt så mycken uppmärksamhet och undran, att det nog blir nödigt för Fäderneslandet att afgifva någon sorts förklaring, så att det ej må blifva utsatt för misstankar, som kanhända äro oberättigade, men som vinna starkare stöd för hvarje dag som den märkvärdiga tystoaden fortfar.