Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 3

tålde ej vid att se den unga flickan på närmard håll; ty mot sin vilja lät aan alltmera hänföra sig af hennes naiva, högst behagliga väsende. Den frihet i umgänget, som vanligen råder vid badorter, hade bidragit att påskynda utvecklingen af. deras bekantskap. De voro tillsammans hvarje dag, för att icke säga hvarje timma af dagen, och snart började de bli förtroliga vänner samt märkte att de sympatiserade i en. hel mängd afseenden. Glada och nöjda med det närvarande och utan misstro till framtiden, hade de kännt sig enade af lyckan, likasom motgången brukar draga andra menniskor till hvarandra. Deras kärlek hade sålunda, långtifrån att uppspira ur sorgens jordmån, vuxit hastigt under iöflytelsen af den ungdomliga glädjens värmande sol; och dess tillvaro röjde sig ej ens för dem sjelfva annorledes än gerom ökad förtrolighet och sällhet. Gabriellas tant måste helt oförmodadt afresa från Havre, och i följd deraf skedde ett tvärt afbrott i denna ljufva roman. Den unga flickan måste återvända till slottet Barville, och hon erfor, då hon hemkommit, för första gången en bedröfvelse, för hvars orsak hon likväl icke sjelf gjorde sig reda. Hon kunde ej låta bli att tänka på de många angenäma stunder hon tillbragt å badorten. Det gick ibland så långt, att hon grät, utan att veta hvarför. Men efterhand begynte hon reflektera, framställa till sig sjelf frågor, vid hvilkas sanningsenliga besvarande hon kände huru hon rodnade — nogaf, hon insåg till sist hvad som fattades henne, att det ej var hvarken hennes tant, eller Havre, eller den vackra utsigten öfver hafvet, utan han hvilken i hennes ögon förhöll sig till allt detta såsom solen till den öfriga skapelsen. Hvad Ren beträffar, hade han ej behöft