Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 2

döda den mask, som tärde på hans hjerta. Och dock, oaktadt alla sina bemödanden, lyckades han ej härutinnan. Han kämpade oupphörligt, men såsom den besegrade soldaten, hvilken, sporrad allenast af förtviflan, förlänger sin dödskamp... Han smålog likväl nästan alltid; men de som höllo af honom, kunde svårligen se detta ieende, utan att känna sig frestade att gråta. , — Och denna sorgseubet förminskades icke af tiden? frågade Ernestine. — Det var lättare för tiden att förminska och slutligen tillintetgöra kaptenens fysiska och andliga krafter, svarade Amerikanaren. Hans vänner märkte, huru han aftynade år ifrån år; slutligen blef han så sjuk att han icke kunde lemna det nybygge han uppfört åt sig långt borta i vestern. Han kände snart att hans död var nära förestående. Lyckligtvis hade jag följt med oeh befann mig hos honom. Jag var derför i tillfälle att vårda honom och mottaga hans sista befallningar. Och först då, när han låg på dödsbädden, lät han mig veta den hemlighet, som fördystrat hela hans lif. — Er! . — Ja. Många avdra visste visserligen att han drabbats af en olycka i lifvet; men de ansågo densamma vara af en helt vanlig beskaffenhet: den qvinna, ban älskade, hade gift sig med en lyckligare rivsl. Denna motgårg kan nog tyckas icke ha varit så särdeles stor; men kaptenen får ej bedömas efter samma måttstock som andra menzriskor. Han var en af dessa kraftiga naturer, som fortfara att sträfva till ett mål, ännu när hoppet att hinna detsamma är dödt, och hvilka sjelfva omöjligheten synes uppmuntra. — Ack! ni kände honom i grund, hviskade Ernestine. — Och likväl, återtog Rent, återstod honom