Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 2

letsdrag äro mig sedan lång tid tillbaka väl bekanta. — Mina anletsdrag! upprepade Ernestine öfverraskad. , — Ja, ett porträtt of er, min fru, var den enda prydnaden i vår bostad uti Arkansas. Min far lärde mig, då jag ännu var ett barn, att vörda er bild. Baronossan försökte småle. — Således hade herr de Ramicre icke glömt bort sina vänner i Frankrike, sade hon. — Herr de Ramiegre hade ingenting glömt, min fru, svarade den unge mannen atsigtligt; änonu i sin sista stund besvärades han af minnenas tunga börda, och ehura han för verlden syntes lugna och stark, hade han i sitt hjerta ett sår, sem icke kunde läkas. Ernestine ville tala; men hennes läppar darrade till den grad, att hon ej förmådde uttala ett enda redigt ord. Det var blott några utrop, som undsluppo henne. Ren6 fortfor: — Fru baronessan bar förmodligen hört omtalas de stora saker, kaptenen uträttat i Arkansas. Tidningarne och de många europeiska resenärerna ha utan tvifvel bragt underrättelser derom hit till Frankrike. När man såg honom förvandla vilda skogar och ödemarker till bördiga nejder, inrätta fabriker, bygga det ena vackra fartyget efter det andra, tänkte man att han af naturen var en praktisk person, fallen för och road utaf att ständigt vara i verksamhet; men den bevekelsegrund, som ledde hans handlingar, var utaf en helt annan art. Han inträngde i de kretsar, der lifvet är mest bullersamt, endast i syftemål att göra sig döf för de röster, som högljudt talade i hans eget inre; kan undflydde sig sjelf, för att så uttrycka sig, och skaffade sig oupphörligen nya ämnen för sina tankar, på det att icke dessa skulle röra sig kring — det förflutna. Han ville sålunda