Dagens Nyheter – 17 juli 1868, sida 3

ger, utan att få något svar; slutligen dref henne nöden till att vända sig till mig. — Till er! utropade Duret. — Ja, hon sände mig några rader, som knappt kunde läsas, så utplånade voro de i följd af de tårar, bon under skrifningen låtit falla på papperet, yttrade fru de Rostang. Det var en moders bön, så brinnande den kan vara, då bon ser sitt barn svälta. Lyckligtvis befann sig herr Bouvard vid tillfället här i slottet; jag bad honom följa mig och vi reste tillsammans. — Ack! jag skall så länge jag lefver ihågkomma denna färd och detta besök, anmärkte notarien. — Och jag, sade Ernestine helt sakta och bleknande vid detta sorgliga minne, jag skulle önska att jag kunde glömma dem; ty alltsedan har jag så ofta med djup smärta återsett i inbillningen denna usla bädd, denna bädd af unken halm, samt denna qvinna, som höll tryckt intill sitt bröst ett sjukt, magert barn vid Gabriellas ålder och af ungefär samma storlek och växt som hon. Då jag varseblef den stackars flickan, tyckte jag mig se min dotter, och jag kände en rysning gezromlöpa hela min varelse. — Säkert är att fru baronessan kom i grefvens3 tid, sade herr Bouvard; ty styrka och mod höllo på att alldele: öfvergifva dem bägge. — Ja, yttrade Ernestine; och dock — erinra er krilken imponerande undergifvenhet för Försynens vilja! Modren ville hopa all sorg all smärta, alla bekymmer öfver sig sjelf; hon beklagade sig icke, det var blott om sin dotter hon tyckte synd. Och rär hon uttalade ert namn, Georg, skedde det bvarken med några förebråelser eller någon vrede, utan endast — med tårar) Konstapeln syntes rörd och förlägen. — Då, jag tillstår det, återtog baronessan, kunde jag sjelf icke längre hålla mig från att gråta. Också ville jag, då jag lindrade denna