hvilkens pergaments-fysionomi antog ett uttryck af misstänksamhet. Notarien var nog oklok att låta den gamle trotjenaren veta det han märkt hans misstankar. Han utbrast i skratt och utropade, i det han klappade konstapeln på axeln: — Hvad tusan, pappa Duret, tror ni mig händelsevis vara stadd på orätta vägar? Ni ser ut att misstänka mig för både ett och annat. — Ja, erfarenheten har gjort mig fallen för att tro menniskor om ondt, svarade Georg buttert. Bouvards poetiska ådra hade emellertid efterhand utsinat; det var nu slut med hans hänryckning, hans inspiration; han blef för hvarje ögonblick alltmera lik sig sjelf. — Jag förstår, sade han åter skrattande och i det han stoppade båda händerna i sina rockfickor; ni påminner, min käre Duret, om den der hunden i Rouen, som brukade få mycket stryk och till sist blef så rädd att ban tog träskålen, ur hvilken hav skulle äta, för en käpp. — Det är inte fråga om mig nu, genmälde konstapeln med sin vanliga tvärhet. — Hvarför inte det, om jag får fråga? återtog Bouvard, som stod midt på golfvet i en ställning, som angaf att han ville vara mycket vigtig. Ni kan känna er stolt öfver ert uppförande, mir Vän. Georg ville afbryta honom. — Ja, stolt, det är just rätta ordet, upprepade notarien, i det han höjde rösten; ty, för att taga ett exempel, ni behandlade tru Duret på ett sätt som... — Jag behandlade henne såsom hon förtjente, inföll konstapeln förbittrad. Hon glömde mig, och jag glömde hexne. — Ja, det är just detta jag finner berömvärdt, återtog Bouvard med allvar. Det hedrar en olycklig äkta man, att han icke ger med sig, ; icke röjer någon svaghet, och i alla fall