Dagens Nyheter – 17 juli 1868, sida 3

er qvinnas nöd, ej förneka mig den ljufva glädjen att äfven ingjuta tröst i hennes själ. Jag ville göra allmosan så mycket värdefullare genom att säga henne att den var skickad afer. Och icke allenast hona sjelf, utan äfven herr Bouvard trodde att denna min uppgift var sann. Om jag härutinnan handlat orätt, så förlåt mig, Georg; ty denna osanning har lyckliggjort två stackars varelser, som nu välsigna er! ooo— Mig! utropade Duret. -Ah! ni är rörd, ser jag, sade Ernestine ifrigt. Konstapeln gjorde en ansträngning för att blifva herre öfver sina känslor; men detta lyckades honom icke. — Nåväl, jag medgifver det, stammade han — Och det syntes på honom att han jemte det medlidande, han kände med sin olyckliga f. d. hustru, äfven erfor en viss harm öfver sin svagbet. Fru baronessan har sagt saker... som gått. mig till hjertat... Och likväl... när jag kommer ihåg!... Fru baronessan kunde visa godhet, .hon, utan att det kostade så mycket på henne... ty hon hade ej sjelf blifvit förfördelad; men jag... jag kan inte glömma... nej, aldrig! Och då han såg Ernestine göra en åtbörd, som vittnade om djup bedröfvelse, tillade han: — Jag är icke derföre fru baronessan och herr Bouvard mindre förbunden. En annan gång skall jag kanske kunna tacka. dem bättre. Han bugade sig hastigt och gick ut ur rummet. Fru de Rostang följde honom med blicken. o— Jag hoppas nu att den upplysning, ni mot min vilja gifvit honom, herr Bouvard, skall verka godt, sade hon. Jag märkte att de arma men niskornas nöd gick Georg till hjertat. Hvem vet, om han ej nu börjar reflektera öfver det ledsamma förhållandet och till sist besluter sig för att förlåta? j (arta Y