Men i salongen fann han ingen annan än Georg Duret, som kommit för att på baronens vägnar bedja honom lemna de i och för ansökningen rörande det ifrågasatta fideikomisset erforderliga handlingar. Notarien var nu, som man säger, i tagena; framgången födde hos honom ljusa ideer och gjorde honom djerf. Han grep tillfället i lufven, insmög det till amiralen adresserade brefvet mellan handlingarne och lemnade sedan alltsammans åt konstapeln med en så nyter och tvärsäker min att denne blef helt förvånad. Medan Georg af gammal vana ställde i ordning de stolar, som händelsevis blifvit flyttade från sin plats, styrde Bouvard sina steg till den dörr, som den unga flickan läst igen om sig, och glömmande att han icke var ensam, fördo han ögat intill nyckelhålet, för att so hvad som tilldrog sig i det angränsande rummet. Duret uppgaf ett rop, hvarvid notarien vände sig om och syntes blifva smått förlägen. — Söker herrn någon eller något? frågade den gamle sjöbussen i barsk ton. — Jag, nej visst inte, svarade Bouvard. Han åtrade sig och tillade med lägre röst: — Det vill säga att... jag... söker... jag skulle vilja veta... Säg mig, min käre Duret, är det icke på den här sidan om salongen fröken Gabriella har sitt rum? Konstapeln såg på honom. — Frökens rum, yttrade han. Hvarför gör herrn mig denna fråga? — Naturligtvis emedan jag vill ha ett svar derpå, sade Bouvard i en viss öfversittareton. Och härvid började han promenera fram och åter med en sådan gång, som man ej är van att finna hos andra än genuina sprättar. — Och om jag inte bryr mig om att ställa mig er vilja till efterrättelse? återtog Duret,