Notarien Bouvard var lyckligtvis alltför ifrig för att ha tålamod till att läsa igenom hvad han skritvit. Han sammanvek hastigt och förseglade de båda brefven samt begaf sig ned i trädgården, för att fundera på, huru han skulle få dem fortskaffade sill sina resp. egare. Han promenerade en stund längsefter blomster-parterren midt framför slottet. Plötsligen stannade han. Uti ett af fönstren i bottenvåningen hade han varseblifvit Gabriella, som satt lutad öfver sitt broderi, utan att arbeta derpå, och syntes försänkt i djupt begrundande. Hennes ställning var sådan att hon vände ryggen åt sin sykorg, hvilken hon placerat i sjelfva fönstret, så att den var åtkomlig utifrån. Notarien fick hastigt en ingifvelse. Med försigtiga steg, af hvilka för öfrigt den mjuka sanden förtog allt ljud, närmade han sig, utan att blifva hörd af den drömmande flickan, lade brefvet i korgen och flydde. Gabriella väcktes ur sina tankar af det buller, han åstadkom, då han sprang bort. Hon vände sig om, varseblef brefvet och uppgaf ett rop af öfverraskoing. Hon kastade en hastig blick öfver gångarne i trädgården; men Bouvard, som ställt sig bakom en väldig buske, var osynlig. Den unga flickan tycktes tveka; hon betraktade en stund brefvet, utan att röra det, förvissade sig ånyo om att ingen kunde se henne, rodnade och lemnade derefter fönstret, tagande korgen med sig. Då Bouvard framsträckte hufvudet, såg han henne aflägsna sig, och något senare nådde ljudet af en dörr, som lästes igen, hans öron. Han kunde ej återhålla en åtbörd af förtjusning och begaf sig skyndsamt in i slottet, i hopp att snart få träffa den unga flickan.