Dagens Nyheter – 16 juli 1868, sida 2

ropande Gabriella. En andtruten stämma svarade henne, och den unga flickan sjönk i hennes famn, nästan afsvimmad. Ernestine lyftade upp henne och bar henne på sina armar såsom ett barn. Hon skyndade in i salongen, lik en lejoninna som förer bort sitt rof, lade sin börda ned på en soffa och föll sedan på knä invid densamma. Under några ögonblick bemödade sig Gabriella förgäfves att tala; hennes mor lät sina darrande händer öfverfara hennes kropp; hon ville försäkra sig om att hon var osårad. Derefter tryckte hon henne mot sitt bröst och betäckte hennes ansigte med kyssar. Den unga flickan, ännu uppskakad, besvarade sin moders smekningar, dervid gråtande och kallande henne med allahanda ömma namn. Några minuter förgingo, under hvilka moderna och dottern sågo och hörde endast hvarandra. Baronessan, som höll Gabriella framför sig, för att riktigt kunna se på henne, blef, då hon fann henne vara fullkomligt oskadd, så hänryckt, att hon blott kunde säga och åter omsäga dessa ord: — Lefvande! lefvande! Rörd lutade sig den unga flickan öfver hennes axel och besvor henne att lugna sig, förklarande att ingen annan än Marcel varit utsatt för någon egentlig fara. Ernestine spratt till vid ljudet af detta namn. — Marcel! yttrade hon. Ack! jag hade glömt honom. Hvar är han? o— Här ha vi honom! utropade amiralen, som inträdde, hållande sin son under armen. Den vildbasaren är frisk och färdig. — Ja, tack vare denne herre, sade Marcel, i det han vände sig mot en ung fremling, som stannat på tröskeln. Han sprang fram och fattade Soliman vid betslet... Och ehuru han