Dagens Nyheter – 16 juli 1868, sida 2

för ett sådant handlingssätt... Ni håller således inte af er dotter? Ernestine slog ihop händerna och uppgaf ett rop, som vittnade om en så djup smärta, att baronen ofrivilligt spratt till. Dock lade sig ej hans vrede. — Nej, återtog han, ni håller inte af henne så som hon förtjenar, ty ni vill beröfva henne min ömhet, göra henne förlustig af min välvilja. Men sådart vill jag inte längre tåla, min fru; jag skall blifva hennes beskyddare mot er! Baronessan svarade härpå intet. Hon hade sjunkit ned i en soffa och höll sina båda händer för ansigtet. Endast hennes axlars rörelser förrådde de snyftningar hon qväfde. Aroiralen, som hade stigit upp och dervid gifvit ländstolen en knuff, så att den så nära fallit omkull, ämnade gå ut, då Georg Durets stämma lät höra sig i förstugan. Konstapeln ropade den ene betjenten efter den andre vid namn, uppmanande dem att ögonblickligen fara efter en läkare. Ernestine upplyftade hufvudet och baronen tvärstannade midt på golfvet. — En läkare! upprepade de med en mun. Ljudet af röster och hastiga steg förnummos från förstugan. Nu öppnade Georg salongsdörren och blef synlig på tröskeln. — Hvad är på färde? utropade baronessan och amiralen. — Förlåt, stammade Duret, som befann sig i synbart bryderi. Herr Marcels häst har... skyggat och... — Och kabrioletten? — Blifvit omkullstjelpt. Denna nyhet framkallade tvänne samtidiga rop; men baronessans var så genomträngande, att det hördes ända ut på gården. Hon sprang ut med armarne framsträckta och