Dagens Nyheter – 16 juli 1868, sida 2

sjelf kastades omkull, lyckades han hålla det skrämda djuret. — Men han har blifvit skadad, inföll lifligt Gabriella. — Åh! det är ingenting att tala om, yttrade den unge mannen, aftorkande det blod, hvaraf hans händer voro sölade; endast några skråmor, som ej förtjena den ricgaste uppmärksamhet. Det var alltför lyckligt att slumpen förde mig till stället just då jag kunde vara nyttig. — Ja, herrn var på väg till slottet, dit jag inbjudit honom, sade Marcel småleende. Det var redan förut min mening att i dag presentera honom för er, min far. — Ahl! han har nu presenterat sig sjelf på ett fullt värdigt sätt och behöfver således ingen, som introducerar honom i familjen, anmärkte baronen, i det han räckte handen åt främlingen. Denne ämnade fatta dena framsträckta handen; men han hejdade sig plötsligt och sade med synbar rörelse: — Förlåt... Innan jag låter er göra mig denna ära, bör jag säga er mitt namn... Gabriella kunde icke återhålla en åtbörd af förvåning. — Hittills, fortfor främlingen afsigtligt, har jag icke uppgifvit detsamma i dess helhet; och jag vill på förhand upplysa att det säkerligen kommer att hos er framkalla minnen, som skola förbyta er välvilja till en annan känsla af alldeles motsatt art... — Fortsätt, min herre, sade amiralen. — Min far, återtog den unge mannen med märkbar ansträngning, var... kapten Ren de Ramiere. Baronessan uppgaf ett rop och blef så blek, att Gabriella förskräckt omfattade henne med sina båda armar, för att hålla henne uppe. Amiralens ögonbryn sammandrogos. Sjelfva Marcel, ihbågkommande det förtroende, hvilket