UNGDOMSSYNDERNA, AF EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Hvad säger ni? utropade Ernostine bleknande. Åh! det är omöjligt, min herre... Ni kan inte hysa en sådan afsigt. Amiralen såg hastigt upp. — Och hvarför det, min fru? frågade han med stränghet. — Hvarför! stammade baronessan brydd. Vet ni inte att Marcel bär ert namn, att det tillkommer honom att bibehålla det anseende, som dervid varit fästadt sedaa långa tider tillbaka? Den förmögenhet, ni vill dela, har ni sjelf fört med er i vårt bo, och det är rättvist att sonen ärfver fadren. as — Sonen! upprepada barosen. An Gabriella då, min fru, är icke äfven hon mitt barn? Ernestine kunde härpå inganting svara. — Gud fördömv mig! utropade amiralen, otåligt knackande på ländstolskarmen; ni tycks ha föresatt er att alltid tillvägagå efter en viss oföränderlig regel. Så ofta jag vill göra någonting för systern, kommer ni och förer broderns talan. Ni finner mig aldrig n0Z Öm, nog frikoitig mot honom, under det ri ständigt motsätter er hvarje liten uppmuntran, som, jag vill bereda henne. — Amiral! . — HEvarför gör ni så, min fru? Hvsrför uppoffrar ni ert eget barn till förmån för min son? Hura kommer det sig, att ni uppmanar mig att rikta honom på hennes bekostnad? Baronessan vände bort hufvudet med alla tecken till den lifligaste ångest. — Men svara då, utropade den gamle sjöofficeren förbittrad; ty ni måste ha något skäl