kommit ut, tog horom i armen och nödgade honom att stiga in. Medan de gingo, frågade han honom helt sakta angående några reverser. — Omsatta, svarade notarien. — Och omkostnaderna? — Inbegripna i den nya skulden. — Bouvard, jag skall betala er för denna tjenst, sade den unge mannen, som kände notariens brydsamma ställning i förhållande till traktens damer. — Huruledes? frågade den sistnämnde. — Jag skall gifta bort er. Bouvard hann icke svara; men han tryckte den unge mannens hand, såsom ville han taga fasta på det löfte, denne, leende, gifvit honom. Gabriella, som han träffade i salongen, mottog honom med sin vanliga vänlighet, men syntes vara något tankfull. Hennes ögon riktades oupphörligen åt fönstret, hvarifrån hon hade utsigt öfver gården. Det var tydligt att hon väntade någon. Bouvard sökte förgäfves fästa hennes uppmärksamhet på sig. Härför kunde han dock icke göra annat än hosta gång på gång samt deremellan tumma sin hatt. Slutligen satte man sig till bords. Amiralen, som utaf gikten tvingades att njuta måttligt af Guds lån, var trumpen och ofta frestad att på ett eller annat sätt förgå sig; men baronessans mildhet afledde alla stormar. Det fanns i hennes tålamod någonting imponerande, som gjorde detsamma smittsamt. Amiralens mulna blick klarnade, då den mötte hennes, och hans tvära ton förändrades, då han hörde hennes ljufva stämma. Sjelfva den atmosfer, hvaraf hon omgafs, bidrog till att häfva stormen i hans inre. För den som kunde läsa i hennes hjertag djup var det emellertid klart att det lugn, hon