Dagens Nyheter – 14 juli 1868, sida 3

— Och ni, min herre, återtog baronen, skall lägga hennes ord på bjertat och lyda henne. — Ja, som om jag vore hennes man, svarade Marcel, bugande sig. Den gamle sjöofficeren nickade vänligt åt Gabriella, kastade på hennes bror en blick, i hvilken han sökte nedlägga ett uttryck af stränghet, och lemnade haltande salongen. Så snart brodern och systern blifvit ensamma, utbrusto de i hjertligt skratt. Derefter ville Marcel omfamna den unga flickan och tacka henne för det hon bragt honom en så kraftig hjelp i stormen; men hon frigjorde sig från honom, antog en allvarsam min och började den lexa, hon lofvat att han skulle få. Hon visste att Marcel ej hade kommit hem qvällen förut, och hon ämnade erinra honom om det löfte han gifvit henne och hennes mor, då den unge mannen otåligt afbröt åenne. — Seså, utbrast han, nu kommer också min lilla syster, likasom amiralen, och anklagar mig, utan att vilja höra hvad jag har att anföra till mitt försvar. Ni tror äfven, derom vill jag slå vad, att jag vistats under ratten på något af slotten i trakten ech fördrifvit tiden med att dricka och glamma? — Ja, är det into så då? frågade Gabriella. — Nej, långt derifrån, min vän, sade Marcel. Jag har lefvat så landtligt och oskyldigt som möjligt. Ni kan tänka, att jag legat i. en hölada och språkat hela tiden om er och baronessan. Den unga flickan uppgaf ett rop af öfverraskning. — Jag vill först fråga cr, fortfor Marcel, betraktande henne, om ri ivte under de två senaste dagarse har märkt en främling, som ströfvat omkring i närheten af slottet och företrädesvis hållit sig på den sidan, der den stora allen af bokträd är, i hvilken ni brukar promenera? ; — Jag! sade Gabriella smått förlägen. Det