Dagens Nyheter – 14 juli 1868, sida 2

ansigte hade åter fått sitt lugna, manliga uttryck, ehuru blickens dysterhet vittnade om att han hade sina tankar fästade på en förfluten tid, som det var smärtsamt att minnas. Slutligen gjorde han en synbar ansträngning och yttrade, seende på den unge mannen, hvilken tyst afvaktade hans meddelande: — Georg sade sannt nyss, min herre; jag har varit en utsväfvande sälle i mina unga dagar, alldeles såsom ni... ja, jag har varit det i änvu högre grad än ni; ty nu för tiden urartar allt. När jag lefde med iverlden, ådagalade man ännu vid jagten efter nöjen en viss originell hetsighet och en djerfhet, som i alla fall var beundransvärd. Man enleverade då den qvinna man älskade, man skar halsen af sig för ett enda ords skull, och när man spelade, vågade man hela sin förmögenhet på ett enda ort. — Ack! ni har rätt, min far, sade Marcel, intagen af beundran; ni tillhörde de stora bedrifterna3 tidehvarf. — Jag och mina gelikar voro riktiga dagdrifvare, min herre, afbröt honom baronen; och jag var den värste af alla. Om er mor lefvat, hade jag kanske blifvit mera stadgad; men så snart hon dog, återgick jag naturligtvis till mina gamla vanor. Det var då slumpen förde mig tillsammans med dottren till en fabrikör i Havre, mademoiselle Ernestine Chatel, er stjufmor Jag skulle troligen aldrig ha begärt hennes hand, om jag ej vetat denna vara eftersträfvad af en kapten Ramicre. Alltsedan skoltiden hade kaptenen städse gått mig i vägen; han hade beröfvat mig min första älskarinna och minst tjugu gånger vunnit min sista lonisdor. Vi hade en gåog duellerat med hvarann, och då bade jag blifvit sårad af honom; nog af, han var för mig mera än en rival, mera än en fiende — jag ansåg honom för den personifierade oturen! Som sagdt, jag fick veta att han