Dagens Nyheter – 14 juli 1868, sida 2

hag jag rönt. UNGDOMSSYNDERNA AF EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. (Forts. fr. föreg. n:r.) Amiralen hade lutat sig tillbaka i ländstolen och drog djupt efter andan. Marcel närmade sig, för att erbjuda honom de omsorger, hvaraf han möjligen kunde vara i behof; men han visade honom ifrån sig genom en åtbörd. — Låt mig vara, min herre, utropade han förtörnad; ni är ensam orsak till allt det obeUtan era dumheter, skulle jag ha sluppit höra den narren Durets oförskämda prat. Ni ställer mig i ett spändt förhållande till alla menniskor, äfven till barovessan; ty om stjufmödrar i allmänhet hysa en viss motvilja mot sina rcsp. mäns barn i ett föregående giite, så eger här mct-atsen rum: fru d2 Rostarg ursäktar och försvarar er alltid. — Ack! jag vet det! yttrade Marcel med känsla; alltsedan jag lärde känra henne, har hon för mig varit den ömmaste, den mest fördragsamma, och hängifna beskyddariana, — Ja, återtog baronen; men bvad ni icke förstår uppskatta, min herre, det är storheten af den dygd, hon måste ega, för a!t kunva visa sig så god mot er, mot mig... isynnerLet mot mig, som hon har rätt ghet att hata. Den unge mannen betraktade sin fr med en min af öfverraskning. — Hör mig, fortfor denne med mera alvar; jag skulle vilja göra or förebråelser; men jag föredrager att inför er aflägga en bekännelse. Fädrens fel böra ha åtminstone det goda med sig, att de tjena söserna till varning. Han anvisade Marcel en stol, och denne satte sig förvånad, men på samma gång glad öfver den vändning samtalet tagit. En temligen långvarig tystnad inträdde. Amiratens fint bildade