Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 3

Och likasom hade en misstanke plötsligen vaknat hos honom, tillade han, vändande sig till konstapeln: — Han är väl nu på sitt rum? Georg gaf på denna fråga ett jakande svar. — Då skall jag helsa på honom, sade amiralen, i det han förde båda händerna till ländstolens karmar för att resa sig upp. ; — Förlåt, amiral, afbröt honom Georg hastigt; men jag var nyss inne hos herr Marcel, och han sof så godt. — Vid-denna timma! svarade gubben. Jag skall minsann väcka honom jag, den lättingen! — Säg inte så, amiral; han har suttit uppe och arbetat en del af natten. — Hvad har han då haft för sig? — Hum!... Jo... naturligtvis har han studerat juridik. Jag såg nu på morgonen lagboken ligga uppslagen på hans skrifbord. Herr de Rostang skakade hufvudet och såg tviflande ut; men konstapeln inlät sig på så noggranna detaljer, att han till sist började tro hans ord. Hvad hände då? Dörren till rummet uppslogs häftigt, och Marcel, klädd ijagtdrägt, visade sig på tröskeln. RA Hans uppträdande framkallade en situation af verkligt dramatisk effekt. Trenne rop uppgåfvos samtidigt och derefter inträdde ett ögonblicks tystnad. Amiralen betraktade än sin son, som vände bort hufvudet, än Georg, hvilken i en hast funnit behofvet af att slå dammet af sin väst. — Jaså, du har sett honom studera lagen på det sättet, du? ropade baronen till den sistnämnde, i det han hotade honom med sin knutna hand. Du. skall, ta mig tusan, få veta af att du ljugit för mig!... Och pi, min herre, hvarifrån kommer ni? Hvem har gifvit er lof att gå ut? Hvarför har ni tillbragt natten annorstädes än i ert hem?