Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 3

Gå vi ner uti de afdelningar, der de osnygga, oroliga och våldsamma uppehålla sig, blifva vi vittnen till scener, som visa huru djupt menniskan kan sjunka — ja, lägre än djuret. Blicka vi in genom celldörrarnes små öppningar, skåda vi de mest vidriga scener. Menniskor, utsträckta på golfvet, utan kläder och totalt medvetslösa om allt. Ardra, som ej äro i fullt samma höga grad af olycklig belägenhet och ej våldsamma, se vi uti sina hviloställen. Deras kroppar äro så tärda, att benknotorna framstå, och deras utseende förråder den största förvirring och själlöshet. Men vi uthärda ej att längre vandra omkring uti dessa olyckans bostäder, utan vi längta att åter inandas frisk luft. Vi ha under vår vandring funnit huru vår ledsagare, d:r G., behandlar och, som man säger, vet att taga hvarje patient efter dess olika lidanden. Vi besöka nu de vansinnigas promenadplatser, bestående dels af planteringar och dels af instängda gårdar, allt efter som deras sjukdom tillåter dem att vistas ute under Guds fria himmel. Till en början Jåt oss stanna å gården der en vaktare ständigt finnes, som noga öfvervakar alla rörelser, som de sinnessjuka företaga sig. Der en som springer och tvärstannar, en annan som gapskrattar, under det flera helt lugnt promenera med händerna i sidorna. Uti den lilla grörskande trädgårdsanläggningen mötas vi af nästan samma scener; vi gå vidare och följa vår ciceron åter in uti sjeltva byggnaden, der man hör ljudet af en metallklocka dåna genom korridorerna. Det är aftonmåltiden som serveras. Att se huru de sinnessjuka hasta dit och sedan huru de lagnt och fredligt slå sig ner kring de dukade borden och förtära sin måltid, var en syn af den mest egna beskaffenhet. Hvad som mest frapperade var att se huru ett så stort antal sinnessjuka tillsammans, med sådan ordning, satt till bords. Vi uppehålla oss en stund vid denna egendomliga souper och gå sedan upp igen uti l:sta afdelningen, hvarifrån vi utgingo, och se äfven der hurn patienterna njuta sin aftopmåltid. Här firnes fortepiano, och man har ofta observerat huru mäktigt lugnande musiken förmår inverka på de olyckliga. Nr Då jag afslutar denna del af skildringen af Conradsberg, återstår att omnämna, att detföres föll mig, som man här gjort allt hvad billigtvis kan begäras af vederbörande läkare, för att på det ncgaste och strängaste iakttaga allt som tillhör ändamålet med hospitalet. Vakten, hvilken har uppsigten om nätterna, är försedd med ett särskildt härför konstrueradt kontrollur, der läkaren har tillfälle att å visaretaflan se om den tjenstförrättande fullgjort sina åligganden. Alla vaktare och sköterskor ha skyldighet att iakttaga den största kärleksfullhet och mildhet, och den obetydligaste olydnad emot detta förbud medför tjenstens förlust. Conradsberg finnas verkstäder för snickare, svarfvare, skomakare, målare, skräddare, tapetserare, och man har, som bekant, funnit, att arbetet många gånger är det bästa läkemedlet. Så berättades för mig om en målare, som en längre tid varit intagen som sinnessvag. En dag beslöt man att låta honom försöka arbeta i sitt yrke. Detta gick bra och snart blef arbetet honom ett behof. Slutligen en dag, då ban höll på att oljemåla dörrarne uti ett rum å sjukhuset kom han till full besinning af sin ställning, gick till professor Öhrström och sade sig vara fullkomligt frisk. Såsom sådan blef han ock utskrifven. Jag omnämner derna lilla berättelse för att dermed antyda huru välgörande arbetet är för de sinnessvaga. Vise dem ock sysselsatta hvar på sitt sätt under vårt besök; om man ej på förhand vetat förhållandet, hade man helt säkert ej kommit att tänka det de som här befunro sig voro sinnesvaga personer. na TTT S