Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 3

— Vill du tiga? — Minns ni t. ex. de der två spanjorskorna, som pi enleverade samtidigt? — Två på en gång! utbrast Marcel förvånad. — Det är den gröfsta osanning! ropade amiralen. — Och jag fick på min lott de bägge kammarjungfrutna! fortfor Georg, hvars ansigte strålade vid misret häraf; ack! det var på den ljufva tiden då man lefde såsom gräsenkling! — Du kan gerna berönma dig sjelf öfver de der galenskaperna, afbröt honom baronen förbittrad. Det gick dig som du förtjeute; medan du var din hustru otrogen, när du vistades på utrikes ort, tog hon revanche här bemma i Frankrike. Konstapeln spratt till. — Mycket. möjligt, sade han tvärt bytande om tan; men hur helst det än må ha varit, så gör amiralen orätt i att påminna mig derom. — Jaså, du tycker det? Men hvarför drifver du mig då jemt til det yttersta? anmärkte herr de Rostang, ägt förlägen. — Om jag sörtjenat blifva straffad, återtog Duret bittert, så vet jag en annan, som ej gjort sig värdig ett bättre öde. — Nog, Georg. — Fastän man haft tur i lifvet, kan man vara mindre stolt af sig. — Blixt och dunder! vill du då sluta en gång? utropade baronen ursinnig och reste sig upp. ; . Konstapeln höjde på axlarne, mumlade någonting om gamle vällustingars minnesslöhet och drog sig långsamt och motvilligt tillbaka. (Forts.)