Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 2

närgångna förtrolighet, som favorittjenare ej sälJar tillegna sig, och som för husbonden utgör, så att säga, ett straff för forna tiders felsteg. En tillfällig omständighet bidrog att ännu mera fästa de båda männen vid hvarandra. På Rio-Janeiros redd hade nemligen en gång deras slup kantrat och amiralen med egen lifsfara räddat konstapeln ifrån att drunkna. Denna händelse innebar i sig ett oupplösligt band, som för framtiden förenade begges öden. Om minnet af en oss bevisad stor tjenst ibland i någon mån besvärar oss, så eger deremot motsatsen rum, då vi gjort en medmenniska en tjenst; ty detta hedrar oss. Asyven af Georg erinrade alltid amiralen om hans vackra handling, och tanken att skiljas ifrån den gamle trotjenaren kunde derföre aldrig uppstå i hans själ. Konstapeln åter var på sitt sätt tacksam mot amiralen, för hvilken han ansåg sig såsom oumbärlig, hvarför han också ej sagt ett enda ord för att avhålla om afsked. — Dock egde beständiga tvister rum, som dock ej sleto föreningsbandet mellan husbonden och tjenaren, och, besynnerligt, de blefvo för hvarje dag allt mera grälsjuka och äfverledes för bvarje dag allt mera oskiljaktiga: de voro två gamla vildhjernor, som oftå gisslade hvarandra genom att framkalla minnet af begångna dårskaper och någongång, då de voro goda vinner, tröstade hvarandra genom att erinra om flydda, lyckligare stunder. Vi böra likväl tillägga att det dåliga lynne, som Georg i början af vår berättelse låter framsticka, ej kom sig af någon annan anledning än den att han ville bjelpa sonen i huset, herr Marcel de Rostang. Född under baronens första äktenskap och uppfostrad långt ifrån sin fader, hade Marcel, i likhet med de flesta andra förnäma ynglingar i Frankrike, vid universitetet sysselsatt sig med juridiska studier. Blifyen advokat, sedan nan