Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 2

till sin medbrottsling, men i sjelfva verket fört äfven honom bakom ijuset. Detta sista antagande, som syntes ha den största sannolikheten för sig, uppväckte hos konstapeln en harm, lätt att läsa i hans ansigte. Han steg upp och gick till fönstret, hvars luckor han öppnade på glänt, vände sedan tillbaka och släckte lampan samt företog sig att med stormsteg gå fram och åter i rummet, dervid sakta språkande med sig sjelf och genom åtskilliga nervösa gester gifvande uttryck åt den grämelse, som kokade i hans inre. — Redan ljusa dagen! mumlade han; och ännu kan han vara borta!... Hum... Efter att ha åhört fru baronessans förmaningar och oaktadt det heliga löfte han gaf mig!... Det kan inte dröja lång stund, förrän amiralen kommer ned. Jag tycker hvad han skall bli förargad, om han får reda på att den unge herrn tillbragt natten utomhus... Se, han har blifvit så moralisk nu, förstås, när gikten hindrar honom sjelf från att göra några snedsprång. Emellertid har också han en gång varit ung, den käre amiralen. Ack! ack! jag vet det jag, som alltid var honom följaktig. Jag kommer ihåg den tiden då vi voro på Martinique. Han to då emot vissa hemliga besök, och jag fick 1o att säga åt alla officerare, som infunno sig hos honom, attkommendören hade feber. Åh! det var fasligt hvad han var ansatt af den der febern; den återkom sju gånger i veckan! Här afbröt konstapelu sina reflexioner för att öppna ett fönster och se efter, om icke Marcel var i antågande. I samma ögonblick hördes ljudet af ojemna steg och en käpps stötning mot golfvet i den utanför befintliga korridoren. En röst ropade Georg flera gånger; men den gamle sjöbussen, som hade hufvudet ute i fria luften, hörde det ej. Plötsligen blef baronen synlig i dörren, stöd