Dagens Nyheter – 13 juli 1868, sida 1

om de skulle röra honom sjelf, och icke undandrager rig att särekåda sig sjelf. Må ingen föreställa sig att vi tro denna pödvändiga kritik kunna framställas på ett publicistmöte med den kraft, att den usla pressen derigenom tystades. Långt derifrån: vi nästan betviflade att dennes målsmän skulle hafva nog hård panna att infinna sig der och framställa sig såsom författare af alia dessa moraliskt eländiga tidninpsartiklar, som ifrån början till slut vittna om dålig ton, låga tankar och sanningslöshet; men den hegcerliga pressens mån finge personligen lära känna bvsrandra och derigenom snart inse, att bakom svenska pressen stode icke så få män, som egåe både mod och vilja att vända sig mot uselheter inom deras eget yrke. Och få de veta detta, veta de att de hafva liktänkande vapenbröder, på hvilka de kunna lita, så är det temligen visst, att de, genom att bestämdare än hittills uttala sina och andra bederliga menniskors åsigter om de usla tidningarne, skulle kunna i någon mån motverka dessas demoraliserande inflytande. Men hvad kan den hederliga pressen uträtta mot den usia, så länge denna understödjes af sllmänheten, så länge den orena tonen finner åhörare? Skulle man bärpå svara: föga eller intet, så vore det att misskänna pressens betydelse. Pressen ensam kan uppfostra sig sjelf; pressen ensam kan stäfja pressfräckheten just genom att visa allmänbeten, buru den bedrages och vilseledes just af usla tidningar. Allmänrbeten tycker nog om skandal till en viss grad, så länge hon tror skandalerna vara Bannpa, men blir kon öfvertygad att skandaltillverkningen drifves som en fabrik af legda och öfvade arbetare, och att hon i ersättning för sina ärliga penningar erbåller bedrägeri, eå är det alldeles klart att den någorlunda väl organiserade alimänheten skall ledsna vid det usla och låga, och att i och med detsamma läsarekretsen skall fglesna. Endast från detta håll kan skapdalpreasen angripas: ekonomicen är dess enda achilleshäl, ty ingen UYeRer en skandaltidning af intresse för seken, utan blott för att förtjena penningar. Skam och nesa röra sådana epeknlanter intet; men minskas prenumeranternas anutal, så bättra de Big, d. v. 8. blir den dåliga varan ej längre afsättlig, så tillverka de en bättre, ty att de kunna dettas, om de vilja, är temligen säkert. Stilen hos dem är ncmligen rätt ofta sådan, att den förråder den bildade mannen, som kunde tänka kiart, om än icke ädelt, skrifva städadt, om han ville, men som för att rätta sig efter sina läsares af dåliga akrifter bildade emak, tror sig böra tala ien låg tonart, äfveu då han för ganningens och rättens talan. Det är denna låga tonart, som vi anse mest förderfiig, emedan den vänjer folk att tänka lågt, hvaraf låga handlinger äro naturliga följder. Eo och annan antyder, att det tadel som stundom uttalas emot pressen blott är en förberedelse för ett tillämnadt försök att inskränka tryckfriheten. Vi för vår ringa del bysa icke denna farbåga. Opinionen är så allmänt för tryckfribet, att ingen klok man, han må sörja huru mycket som helst öfver pressens felgrepp, skulle nu framkomma med förslag i denna riktning ; men komma pressens misgbruk att fortfara och stegras, så fordras det föga vshet att förutse, att samma moraliska naturlag gör sig gällande rörande den missbrukade tryckfriheten som hittills alltid förr aller senare gjort sig gällande mot alla frihetens missbruk. Men det är icke kritiken öfver pressen som framkallar reaktionen. utan det är pressens missbruk. Det är bär som alltid att frihetens missbruk är frihetens största fisnde, Ha dåliga författare Iyckats att bilda en rå opivion, så blir den oundvikliga reaktionen i samma mån våldsammare. Det ligger derföre mskt uppå, stt den, som älskar och värderar tryckfriheteo, också arbetar på missbrukets stäfjande. Vår oförgripliga meniog är, att den hederliga pressen, hvartill lyckligtvis ännu de aldra flesta tidningarne i landsorten äfv nsom i Stockholm höra icke med tyst förakt såsom hittills b:möta denna skadliga htterära prostitution, detta pånäsanstående i smutsen för en slant, utan benämna den med dtsa rätta nämn: uselbet och låghet.