Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 3

hufvud med sina båda händer och fixerade ho: nom, hvarefter hon utstötte ett anskri oct sprang. till dörren, ljudligen ropande på hjelp Wilhelmina -skyndade in i rummet, — Han dör! en läkare! stammade Lina. — Grefven var bär nyss, svarade Wilhelmina — Må ban kommal utropade Lina förvirrad — Han är död, yttrade Stankar, som i detts ögonblick visade sig på tröskeln, med en pisto i hvardera handen: z De båda qvinnorna ryggade tillbaka, intagns af häpnad, — Men jag bar låtit straffet drabba honon för sent, återtog jägmästaren. I dödsstunder sade han mig allt... Rudolf! hvad har dr gjort, olycklige? . — Hvad jag ansett vera nödvändigt, svarade Miller, för hvilkens ögon det redan börjad skymma. Inga förebråelser, major: mitt slu måste blifva sådant. Den som vill utföra e reformators värf, får icko älska någon särskild på det att hans bjerta må vara öppet för all; .. Jag var icke född med förmåga att för draga så stora försakelser. Man ville göra e Moses af Werther, och eldbusken förtärde ho nom. Tron hade gifvit mig en guldspira, ti att leda menniskorna med; kärleken har tagi den ifrån mig och i stället satt en spira 8 idel rosor i min hand. Förvånen cr åå icke mina vänner, om mia kraft är bruten... Medan han talade, hade hans röst blifvit all j svagare. Han utsträckte sina händer, för at j draga Lina närmare intill sig, framhviskad ännu under ett par ögorblick ord af kärlel I och tröst och slutligen slocknade hans stämms : Den unga qvinuan sprang upp på gollve utom sig af förskräckelse och ångest. I Ett leende utbredde sig öfver Rudolfs an : lete, men hans ögon voro tills:utna för alltid. i (SLUT) i i i SA