Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 3

mot hennes hjerta, oupphörligt cmfamnande honom. — Nej, nej, återtog hon, vansinnig af smärta; du får ej gå... jag följer dig... Säg att allt hvad jag hört var en dröm... Du kan ej tro att jag skall kunna lefva utan dig... Utan dig, Rudolf? ... Men jag älskar dig alltjemt. — Dessa ord, uttalade med förtviflans styrka, trängde ända in i den döendes innersta. — Ni! sade han, efter att bafva glömt mig. — Nej, afbröt honom Lina, utom sig af smärta. När denne man kom till mig för att dåra mig med sitt tal, blef jag förvirrad. Han begagnade sig deraf för att tvinga mig att höra honom... sedan använde han öfverraskningen, våldet... — Hvad säger du? — Jag blef delaktig i bans brott emot mina vilja; man har ansett mig för hans medbrottsling, under det att jag var hans offer! — Är det möjligt, Lina? — Visste du ej det?... Min onkel hade bort säga dig allt... Denne man skall våga neka dertill... — Ahl! jag tror dig! jag tror dig! utropade Miller, som hade lutat sig intill den unga qvinnan och omfamnat henne. Hon slet sig lös från honom med ett rop af vild glädje. — Således skall du då ej dö! sade hon betraktande honom. ; Rudolf tryckte den unga qvinnans hufvad mot sitt bröst. — Kom till mitt bjerta, Liha, sade han red en röst, som blef alltmera sväfvande. 5 — Du skall lefva för att förlåta mig, sade on. — Jag förlåter dig. — Och för att älska mig. — Jag älskar dig. Hon resto sig hastigt upp, fattade Millers