Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 3

att, då jag föreslog dig denna uppoffring för att gifva dig tillfälle att godtgöra ditt fel... var det redan gjordt! — Huru? — Lina kunde endast genom min död blifva fri. — Och ni har. förgiftat er? utropade von Leuthold. Miller gjorde en jakande åtbörd; Rafael ville springa ut för att ropa på hjelp; men hejdades af ett hjertskärande stri bakom honom. Lina, som stannat i galleriet, hade hört allt. Förgäfves sökte hon att öppna den tillstängda dörren, under det hon med en röst, som uttryckte den djnopaste förtvifian oupphörligen ropade Rudoifs namn, Rudolf drog grefven med sig till dörren som ledde fill trädgården. — Bakom orangeriet, sade han hastigt, inom ett ögonblick, jag skall gå efter mina vapen. Loeutbold ville svara; men han fick ej tid dertill. Skjutande ut honom genom dörren, ville Rudolf springa till korridoren, som ledde till hans rum. I detta ögonblick gaf dörren till galleriet vika och Lina störtade emot Rudolf. Den unga qvinnans hår, bragt i oordning genom -de lidanden hon utstått, hängde ned på hennes axlar; hennes händer voro blodiga, hennes ögon lyste af en hemsk glans. Hon sprang fram. till Rudolf med utsträckta händer, och kastade sig med ett oartikuleradt ljud till hans bröst så häftigt, att han föll ned på en kanapå, som stod bakom honom. Lina omfattade hans knän. — Det är falskti .. är det ej så? stammade hon; jag har hört orätt?... — Släpp mig, mumlade Rudolf och gjorde en ansträngning för att resa sig. : Men hon höll honom qvar i sina armar, tryckt