Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 2

HERDEN TILLHÖR HJORDEN. EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Jag vill att oi ej förblifver nedsjunken i deana kalla förtviflan, utropade Lina. Har jag till och med fallit så lågt, att jag står under er vrede? Förektar ni mig ända derbän, att ni ej har ett enda ord att säga mig? Rudoif, oh! förbanna mig, krossa mig under edra fötter, endast jag kan få lida för er, kan få höra er röst! Miller smålog bittert. — Jag begriper, sade han: ni hoppas utan tvilfvel, min fru, att jag skall gifva luft åt min förtrytelse genom tomma utgjutelser mot er; ni tror, att jag, sedan jag uttömt min vrede, med undergifvenhet skall bära min skam. — Ah! tro inte det! — Hvarföre då vilja uppväcka hos mig den smärta och vrede som jag sjelf söker att lägga band på? Ni vill trotsa den! Vet ni, min fru, att det finnes ögonblick, då mitt hufvud värker, då jag hatar er? — Min herre, stammade Lina, förskräckt. — Men ri har då glömt att kärleken till er för mig varit det-amma som lifvet, fortsatte Rudolf med häftighet; att, då jag förlorat der, jag ej mer eger det mod som behöfves för den sändning, jag fått på min lott? Nej, för att bära denna stora fana, krig hvilken hopen församlar sig, behöfs ett lefvande hjerta, en fast vilja, och jag, jag har icke längre någon vilja; jag, mitt hjerta är dödt! — BSålodes har jag dödat ert snille på samma gång som er lycka! sade Lina, tillintetgjord. -Och e:uellertid vågar ni fråga mig efter