Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 2

innan jag reser för att ej mera återse er... vill ni ej skänka mig en blick af medlidande? Ahl! säg mig åtminstone att ni ej skall hata mig, då jag är borta... q — I denna skiljsmessans stund... som också är dödeas, svarade Rudolf, utan att visa ringaste tecken till smärta, ehuru hans själ led af outhbärdliga plågor, förlåter jag er! Lina tackade honom ej; men hon fattade hans hand och betäckte den med kyssar; han tillät det i början, men snart, i det han gjorde en ansträngning för att draga den undan, yttrade han med qväfd röst. — Nog! jag kan ej höra på er längre... Timman är inne. — Hvilken timma, Rudolf, hvad menar ni? — Farväl min fru... Han pekade på dörren till den unga qvinnans rum; bon dröjde en minut; men seende att Millers panna fördystrades, gaf hon vika och gick ut. Då herden blifvit ensam, utsträckte han armarne mot dörren, igenom hvilken han sett henne försvinna, och upprepande ordet farväl, föll han ned i en ländstol, med hofvudet i sina händer. En röst som uttalade hans namn väckte honom ur detta tillstånd af vanmakt. Han vände sig om; det var Rafael von Leuthold, som nyss hade blifvit insläppt af Andreas. Vid åsynen af grefven, fingo Möllers drag ett lifligare uttryck; han steg upp och gjorde ett tecken åt Andreas att gå ut. — Andtligen ni, min herre, sado han, i det han med snabba steg gick Rafael till mötes. — Just nyss har jag fått ert bref, återtog denne; jag skyndade genast att efterkomma det. Rudolf tillstängde de båda dörrarne som ledde till Linas rum och åt trädgården. Leuthold betraktade honom.