Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 2

orsaken till min förtviflan! återtog Miller; ni hoppas att kunna rättfärdiga er! Den unga qvinnan gjorde en åtbörd för att afbryta honom. — Nej, sade hon, oh! nej, min herre; och beviset derpå är att jag, sedan jag mottagit ert bref, kommit hit för att säga er att det ej är ni som bör resa, utan jag, som ensam är brottslig, och för hvilken landsflykten mindre skall vara ett straff än en tröst i olyckan. — Ar det möjligt! Hon betraktade honom ömt. — Tänker ni då, återtog bon, att jag kan stanna här, midt ibland minnena af det förflutna? här, hvarest allt påminner mig om en tid då jag var så lycklig! Rudolf betraktade henne. Detta ord lycklig, uttaladt af Lina, uppväckte en rysning i hans inre, och, mot bans vilja, stego tårarne honom i ögonen. — Är det sannt? återtog han, lycklig genom mig? Och emellertid har ni bedragit mig, mig som hyste ett så gränslöst förtroende till er... mig som älskade er så mycket... mig, som ännu... Ilan hejdade sig. Lina kunde knappast återhålla ett anskri; med semmanknäppta händer mumlade kon: — Fortsätt, Radolf!... kvad var det ni ville säga? ... — Ingenting, svarade herden som nu blifvit herre öfver sin rörelse! Jag samtycker till allt; res; jag, jag skall stanna. — Han sänkte hufvudet. Begsze tego. Slatligen återtog han: — Var detta allt ni ville begära af mig? — Ja, sade Lina, öfverväldigad af rörelse. Måtte ni anse de tvenne år som nu förflutit som en smärtsam dröm! Utplåna dem från ert lif, min herre, glöm att jag funnits till. Endast,