Dagens Nyheter – 10 juli 1868, sida 3

några ögonblick och sade derefter med fast röst: — Hvad vill ri? — Jag väntade på er! svarade Lina. Han gjorde ett tecken åt henne att stiga upp, och, då hon ej tycktes förstå meningen: — Stig upp, sade han otåligt; stig upp, min fru, jag vill det! Lina lydde. — Ja, min herre, stammade bon, jag står nu, emedan ni fordrar det; men hör mig åtminstone, Rudolf! Hans ögon gnistrade, han tog ett steg tillbaka. — Rudolf! upprepade han med en ton af förtrytelse; kalla mig ej mera så, min fru! det var ett namn som ni gaf mig, då jag var lycklig, då ni älskade migt... Det är nu förbi med denna lycka, denna kärlek! vi äro nu ingenting annat än fremlingar för hvarandra. — Nå väl, må så vara! återtog Lina undergifvet; men om jag ej längre har någon rättighet att vända mig till maken, om han stöter mig tillbaka, så vill jag bönfalla hos presten!... han hör den lifdömde på trappsteget till schavotten, ban kan ej vägra att höra mig! Det är ej längre hustrun, som ber, min herre, det är den skuldbelastade qvinnan. Herden gjorde en ansträngning och svarade: — Hvad har ni att säga mig? Lina kastade en rädd blick på honom och närmade sig omärkligt. — Ni har skrifvit till mig återtog bon med klagande ton, ett mycket grymt bret. Ahl!jag. förebrår er ej derför... jag har förtjont allt... men jag kom för att... jag boppades... Oh! se ej på mig så der, min herre... er blick isar orden på mina läppar. i — Hvadå vill ni då, min fru! Lina simmade i tårar. (Forts.)