Dagens Nyheter – 10 juli 1868, sida 2

till henne, hvars enda glädje hon utgjort!... som älskade henne mer än han älskade Gud! -.. Nej!... nej! aldrig! — Rudolf, hvad säger du, afbröt honom Georg förskräckt. -— Ingen barmhertighet! ropade Miller, förbannad vare hon!... förbannad!... Han kunde icke säga mera; krafterne sveko honom; han vacklade och nedföll sanslös vid foten af korset. XIV. Upplösningeu, Natten var tillända; solen kastade sina strålar på lindallen och tvärs igenom de utblommade skogsrefvorna; men allt var ännu tyst i Sennhätten. Ingen hade emellertid här pjutit sömnens hvila; Jjus hade ända till gryningen varit tända i alla rummen. Rudolf, som stängt sig inne i sin kammare, hade vägrat att se majoren och till och med Kaufman; han hade tillbragt tiden med att skrifva flera bref, som Andreas fått frambära till deras egare. Wilhelmina hade nyss kommit ned i salongen; hon stod och stödde sig mot fönstret, med ögonen svällande af tårar. Underrättad om en del af hvad som tilldragit sig, nade hon gissat till resten; men urståndsatt att inverka på händelsernas gång, väntade hon, med hjertat fullt af ängslan, på hvad som skulle komma att ske, likasom den förskräckte åskådaren, som ifrån klippans höjd betraktar ett skeppsbrott, som han ej kan förekomma. Hon hade stått der länge sålunda, när bullret af en dörr som öppnades kom henne att vända sig om; Lina stod framför henne. Den förändring Linas utseende denna natt undergått var förskräcklig. Hennes ingjuukna