Dagens Nyheter – 10 juli 1868, sida 2

vacklande, hans bleka ansigte såg i mörkret ut som hade det tillhört ett spöke, ej en lefvande varelse. Han förde handen flera gånger öfver pannan, likasom om han velat återkalla något i sitt minne; hans läppar, lydande ingifvelserne af hans smärta, frammumlade slutligen de verser i Nya testamentet som handla om äktenskapsbryterskan. De skriftlärde och fariserne sade till honom: — Mästare, denna qvinnva har blifvit grien då hon begick hor. Moses har i sin lag befallt att stena dem som gjort sig skyldiga till detta brott. Men, du, hvad säger du? Så lutade Jesus sig ned och skref med sitt finger på jorden. sOch då de fortsatte att fråga honom, sade han till dem: Må den utaf er som är utan synd kasta första stenen på henne. Då gingo de bort, slagna af sina samveten, den ene efter den andre. Och Jesus, som ej såg någon mera än qvinnan, sade till kenne: — Eftersom de ej hafva dömt dig, så gömer jag dig ej heller. Presten stannade här. Dessa ord som endast voro ett uttryck af hans egna upprörda, tankar, tycktes, längt ifrån att lugna honom snarar: utöfva en motsatt verkan; han såg sig omkring med förvirrade blickar. — Christus har ej dömt henne, mumlade han, u:an att märka att han hade vågra åhörare. Qvinnan var brottslig; och hon steg upp sedan bon fått förlåtelse... Men just nu mötto hans blickar Linas förgråtna ansigte, som visade sig i skuggan; han uppgaf ett rop: -Förlåta, upprepade han, när hon så lågt har bedragit den, som satt hela sitt förtroende