Dagens Nyheter – 10 juli 1868, sida 2

ögon stucko likt tvenne mörka fläckar af mot det bleka ansigtet, och ett lätt silfverskimmer hade bredt sig öfver hennes mörka lockar. Hon hade först stannat på tröskeln; men då hon såg att Wilhelmina var ensam, sprang hun fram till henne för att hejda det rop af öfverraskning som höll på att undslippa denna. — Tyst, sade hon, i en låg och flämtande ton. Har min onkel gått ut? Den unga flickan bejakade detta. — Och Rudolf är ännu alltjemt innestängd i sitt rum. — Alitjemt. Hon närmade sig dörren, som ledde till Rudolfs rum. — Nå väl, jag skall vänta, återtog hon; om jag också skulle stanna här i detta rum, så skall jag vänta! Wilhelmina ville tala. — Det är nödvändigt! återtog Lina; jag vill icke att han skall resa!... ty han vill begifva sig bort! Se här, han har skrifvit det till mig ... Läs, här äro dessa ord som göra mig ondt ända in i själen: Hon röckte Wilhelmina ett bref, vattnadt af hennes tårar. Den unga flickan läste halthögt följande rader: 4... Farväl, Lina! ännu i dag lemnar jag Minden för alltid; måtte den man ni föredragit framför mig, visa sig värdig er kärlek! — Min kärlekt... upprepade hon gråtande; således, han tror ej ens på mina samvetsqval ! Ah! detta straf felades ännu! men han kan ej resa; han får ej lemna sitt fädernesland, sina vänner... Jag vill tala med honom. — Akta er, invände Wilhelmina orolig. — Hvad behöfver jag väl frukta för? afbröt Lina; hans vrede? Jag är på förhand nöjd med den; jag underkastar mig den. Jag kommer ej för att försvara mig, utan för att tvinga